Kyrkomötet Motion 2007:45 av Marianne Kronberg
De kristnas situation i Mellanöstern

Förslag till kyrkomötesbeslut

1. Kyrkomötet beslutar att inom ramen för 2006 års beslut av Kyrkomötet angående Mellanöstern uppdra åt Kyrkostyrelsen att initiera en långsiktig satsning på bildning och utbildning inom Svenska kyrkan med teologiska, historiska och människorättsliga utgångspunkter om konflikterna i Mellanöstern, med särskild tonvikt på den mellan Palestina och Israel.

2. Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att i det fortsatta arbetet särskilt uppmärksamma situationen för våra kristna bröder och systrar i hela Mellanöstern.

Motivering

Konflikten mellan Israel och Palestina påverkar utvecklingen i hela Mellanöstern, och utgör en källa till konflikter i regionen. Arbetet för en långsiktigt hållbar fred i hela Mellanöstern måste därför ha sin utgångspunkt i att lösa konflikten mellan Palestina och Israel, en uppfattning som jag delar med många. Kyrkorna har en viktig roll och uppgift i denna strävan efter långsiktig fred i det Heliga landet.

Israels ockupation av de palestinska landområdena har nu varat i 40 år. Sveriges Kristna Råd (SKR) skriver i ett uttalande med anledning av de fyrtio årens ockupation: ”Ännu, fyrtio år senare, är freden långt borta för folken i Israel-Palestina. Fredsinitiativ har misslyckats, förhandlingar har strandat och ockupationen av palestinska landområden fortsätter. Våld och övergrepp har blivit en del av människors vardag och såväl palestinier som israeler lever i ett tillstånd av ständig rädsla och osäkerhet. I Gaza och på Västbanken går utvecklingen mot en humanitär katastrof.”

Efter att ha följt utvecklingen på plats under de senaste åren, kan jag inte nog understryka detta. I den humanitära katastrofen möter många palestinier i ockupationens vardag fattigdom, förnedring, förtryck och ständigt återkommande brott mot internationell rätt och mänskliga fri- och rättigheter.

Utrikesdepartementet, genom svenska generalkonsulatet i Jerusalem, beskriver i rapporten Mänskliga rättigheter på de ockuperade palestinska områdena 2006 bland annat hur de israeliska kränkningarna av mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt fortsätter i form av ”utomrättsliga avrättningar och oproportionerligt och urskillningslöst våld som drabbar civilbefolkningen. Rörelsefriheten på de ockuperade områdena har försämrats ytterligare under 2006, vilket kväver den palestinska ekonomin. Antalet palestinska säkerhetsfångar i israeliska fängelser fortsätter att vara högt och inkluderar även palestinska ministrar och parlamentariker. Administrativa frihetsberövanden utan rättegång är vanligt förekommande. Även barn frihetsberövas på detta sätt.” (Hela rapporten finns under www.ud.se, under Folkrätt och mänskliga rättigheter, Palestina.)

Av rapporten framgår att 3 839 palestinier dödats på ockuperat område eller i Israel av israeliska säkerhetsstyrkor och av israeliska civila från den andra intifadans utbrott i september 2000 till den 30 september 2006. Av dessa var 771 under 18 år. Antalet israeler som fallit offer för det palestinska våldet på de ockuperade områdena eller inne i Israel uppgick under samma tidsperiod till 1 011 varav 119 var under 18 år (källa: den israeliska människorättsorganisationen B-tselem).

Utöver det oacceptabla övervåldet och de ständiga kränkningarna av internationell humanitär rätt, har den humanitära situationen förvärrats även på grund av den politiska situationen och de interna strider som förekommer mellan olika politiska grupperingar i Palestina, och som kulminerade i somras. Stridigheterna har framför allt ägt rum i Gaza. På Västbanken möter man det ytterst sällan. När detta skrivs råder ett mycket osäkert politiskt läge.

”Det islamistiska Hamas står i grunden för värderingar som generellt inte överensstämmer med de universiella mänskliga rättigheterna”, står det i UD:s rapport. Det får dock, enligt min uppfattning, aldrig rättfärdiga militärt övervåld och brott mot internationell humanitär rätt. Inte heller de extremistiska våldshandlingar som sker mot civila i Israel får accepteras. Själva ockupationen skapar en grogrund enligt mångas bedömning för extremistiska rörelser i Palestina, vilket i sin tur föder extremistiska grupper i Israel. Det är en spiral som måste brytas. Extremism och terrordåd, var än det uppstår, skapar kaos och förstör broar mellan människor.

Över hela Palestina och Israel finns gränsöverskridande nätverk, öar av försoningsprocesser där dialog och samtal förs mellan judar, kristna palestinier och muslimer, mellan israeler och palestinier. Kyrkorna har en viktig uppgift i att se och stödja dessa fredssträvande människor, som ofta arbetar i det tysta.

De kristna palestinierna i det Heliga landet blir allt färre, och utgör i dag bara några fåtal procent. De drabbas, likaväl som andra palestinier, av konsekvenserna av den långvariga israeliska ockupationen och många väljer att försöka emigrera eller fly. Situationen för de kristna palestinierna i Israel är bättre, men även där djupt oroande. Det framgår bland annat av rapporten The Sabeel survey on Palestinian Christians in the West Bank and Israel från 2006. (Sabeel – Ecumenical Liberation Theology Center, www.sabeel.org.)

För 50 år sedan var de kristna 10 procent av invånarna i Israel och Palestina, mot cirka två procent i dag. Utvandringen växer år från år, och en av huvudorsakerna är den israeliska-palestinska konflikten. Enligt Sabeels rapport uppger 45 procent att huvudorsaken till varför de vill flytta är för att få arbete, och 43 procent anger övergripande ekonomi och den politiska situationen som huvudskäl. En reflektion som Sabeel gör i rapporten är att kristna kyrkor måste agera och reagera nu, för att stödja de kristna i det Heliga landet så att de inte helt försvinner.

Även på andra ställen i Mellanöstern har situationen för de kristna förvärrats drastiskt. Rapporter från Irak, från flyktinglägren i Libanon m.m. visar på omänskliga förhållanden, ett ofattbart lidande och en oacceptabel förföljelse av våra kristna bröder och systrar.

Under sommaren 2007 arrangerade Kyrkornas världsråd en konferens i Amman, Jordanien, på temat Churches Together for Peace with Justice in the Middle East. Representanter från kyrkor över hela världen samlades i syfte att diskutera kyrkornas roll och vad kyrkorna kan bidra med i det långsiktiga arbetet för fred i hela regionen.

I slutdokumentet (The Amman Call 2007-06-20, Kyrkornas världsråds hemsida www.wcc-coe.org.) framhålls bland annat kyrkornas viktiga stödjande roll i den nödvändiga försoningsprocessen. Det konstateras bland annat att fred i hela regionen förutsätter en rättvis fred mellan Israel och Palestina. I uppropet lyfts frågor som rör teologiska, evangeliska och ekumeniska perspektiv. Vikten av opinionsbildning (advocacy), utbildning och kunskap framhålls, liksom att finna nya vägar för kyrkor att agera. Det nya forat Palestine Israel Ecumenical Forum (PIEF) har bildats. Det ska bland annat vara ett verktyg för att katalysera och samordna kyrklig opinionsbildning för fred. PIEF ska även initiera interreligiösa aktiviteter för fred och rättvisa, som tjänar alla människor i regionen. Målet är att få ett slut på den illegala ockupationen med FN:s resolutioner som grund.

Våra kristna bröder och systrar i hela Mellanöstern ropar efter vårt stöd och vår solidaritet. Samtidigt är det många inom vår kyrka som av olika skäl inte vågar eller vill reagera eller agera. En viktig orsak är enligt min bedömning osäkerhet, otrygghet, en känsla av att kunna för litet för att våga uttala sig, för att våga agera, för att våga möta någon som har en annan uppfattning.

Kunskap är en viktig källa för ett uthålligt och långsiktigt arbete för fred i Mellanöstern. Genom fördjupad kunskap ökar förutsättningarna för att skapa ett brett engagemang i vår kyrka, på alla nivåer. Genom ökad kunskap kan vi bättre möta förväntningar, som inte minst de kyrkliga ledarna i Jerusalem har på oss, och bättre möta krav som ställs på kyrkor över hela världen bland annat utifrån the Amman Call från juni 2007.

Därför anser jag att Svenska kyrkan på nationell nivå bör ges uppdraget att initiera en långsiktig satsning på bildning och utbildning inom hela kyrkan om konflikterna i Mellanöstern, med särskild tonvikt på den mellan Palestina och Israel. Denna bör ha teologiska, historiska och människorättsliga utgångspunkter. I detta arbete bör kyrkan särskilt uppmärksamma de kristnas situation. Gott samarbete förutsätts med stiften. Denna långsiktiga satsning ligger även väl i fas med de beslut som Kyrkomötet 2005 fattat dels om satsning på Svenska Teologiska Institutet (STI) i Jerusalem, dels 2006 om att intensifiera Svenska kyrkans humanitära arbete i Mellanöstern, inklusive arbetet för att häva ockupationen av Palestina och för en rättvis fred i Mellanöstern.

Betlehem i juli 2007

Marianne Kronberg (m)